...men också dagens sockerkick i tentapluggandet...
Ja, du läste rätt; tentapluggande. Men var inte terminen slut, tänker du?
Jo, visst var den det...men fenomenet OMtenta har än en gång drabbat Linda.
Klinisk kemi denna gången.
Klarar jag denna omtenta på fredag har jag ändå en om-omtenta kvar i både mikrobiologi och immunologi. Har känts riktigt jobbit och nog har någon liten tår till och med skänkts. Men jag har ju trots allt lagt 24 levnadsår bakom mig och nåt måste väl dessa ändå ha lärt mig. Och ja, det har dem. Erfarenhet har lärt mig att när det är som jobbigast och livet inte flyter på helt utan hinder, det är då jag lär mig nånting om mig själv. Jag lär mig hur jag hanterar olika situationer så att huvudet inte körs i väggen. Skillnaden den här gången är att jag har detta i åtanke redan nu...inte när jag i efterhand kommer på att jag har vuxit som person, bara det är ett stort steg för mig.
Jag vet med mig att jag kommer bli en sjujädrans Biomedicinsk analytiker, omtentor till trots!
På fredag får ni hålla tummarna för då nitar jag Klinisk kemi-tentan sten hårt...och gör jag inte det så tyck inte synd om mig, var glad för min chans att växa ytterligare lite grann.
(Imorrn ska jag dessutom på jobbintervju på Mikrobiologi labbet i Huddinge, wish me luck!)
